vaccinationskomplikation

Vi hade tyckt att Dexter verkat lite hängig och slö de senaste dagarna och dessutom så hade han sina skakningar. När vi var ute och gick darrade han i hela kroppen och ville bara hem och även när vi låg i soffan skakade han. Vi provade att lägga filt på honom men den tog han bara bort så det var inte för att han frös. Han verkade trygg med oss och sitt hem annars och sov väldigt mycket, lite för mycket tyckte vi. Vi ringde uppfödaren Pia och förklarade vår oro men hon tyckte det var helt normalt, dessutom darrade några av de andra valparna i kullen med. Lite betryggande var det att höra men anledningen skulle visa sig vara en helt annan och de nästa 24 timmarna skulle bli väldigt händelserika visade det sig.

Farmor kom på besök en stund och vi tänkte ta en liten promenad eftersom Dexter var så seg och trött här inne. Han behöver komma ut och lufta sig och lära känna omgivningen tänkte vi. Bar ner honom för trappan och satte honom på gräset och han kissade direkt, fick en köttbulle som belöning som vanligt. När vi sedan skulle gå vidare uppträdde Dexter lite konstigt, han satte ena tassen snett framför den andre och såg ut som om han skulle tappa balansen vilket han även gjorde och föll omkull. Den lilla kroppen började rycka och det såg ut som ett epileptiskt anfall, det rann även lite ur mungipan på honom. Vi insåg att saker inte stod rätt till och bar upp honom i lägenheten igen där vi la honom på golvet, han återhämtade sig då ganska snabbt. Jag ringde djursjukhuset i Malmö och de höll med om att det inte lät speciellt bra och rekommenderade oss att komma in. Dock hade de kö och kunde inte garantera när vi kunde få träffa en veterinär.

Vi slängde oss i bilen och åkte iväg, Dexter var trött och väldigt lugn och inte ett pip hördes från honom. Det var några före oss på sjukhuset bl.a en dräktig schäfer och en katt som inte kunde kissa. Under tiden så satt vi och klappade och kramade vår kära lilla vovve. Farmor hade under tiden googlat på symptomen vilka motsvarade förgiftning. Dexter är ju en nyfiken liten valp så han kanske har fått i sig något på gården som har blivit besprutat. Jag lyckades få tag på ordförande för föreningen där vi bor som kunde berätta att inga gifter användes på området så det kunde vi utesluta.

Till sist fick vi träffa en veterinär som undersökte Dexter men hon kunde inte hitta något direkt fel utan vi var tvungna att komma in för provtagning och utredning dagen efter istället. Om vi ville kunde vi låta honom vara kvar över natten men vi såg ingen mening med det så vi åkte hem istället. Den korta undersökningen gick på nästan 1400 kronor eftersom det var en Söndag, men det är väl Murphys lag som säger att ska det hända så ska det hända då.

Vi fick tag på Pia och berättade vad som hade hänt och hon sa att det var ett kullsyskon till som hade fått samma reaktion och nu befann sig på Lunds djursjukhus. När vi berättade vad som hänt Dexter la hon ihop ett plus ett och insåg att troligen så var det en allergisk reaktion av vaccineringen som de hade fått för 10 dagar sedan. Detta skulle åtgärdas med kortison tabletter direkt. Vi ringde djursjukhuset i Malmö med vår nyvunna kunskap och berättade detta för de men de kände inte till något sådant och menade på att om valpar får en reaktion så sker det oftast några timmar efter vaccineringen, inte 10 dagar som det var fråga om här, inte heller ville de ge kortison till honom.

Tydligen så har det inte gjorts någon studie på just Pinschers i Sverige men det finns en del forskning framförallt i Finland samt en hel del artiklar som publicerats angående detta bl.a i Svensk Veterinärtidning 6/2006 som bekräftar ovanstående.

Nu är det ju så att de har väldigt bred kunskap på djursjukhusen men kanske inte spetskompetensen för Pinschers så vi litade på Pia. Jag körde iväg till henne i Trelleborg och fick några kortisontabletter med mig hem. Det visade sig vara fotbollsmatch när jag kom tillbaka till Malmö så parkeringarna utanför vårt hus var alla tagna och fick parkera bilen en bra bit iväg, typiskt.

Vi löste upp tabletten i vattnet och sprutade in den i munnen på Dexter, han smackade lite och slickade sig om munnen så han fick den i sig i alla fall!
Efter det la vi oss i soffan alla 3 och tittade lite på TV. Dexter verkade lite orolig och han kunde inte finna någon bra sovplats utan vankade av och an och la sig här och där. Plötsligt stelnade han till och ryggen kröktes bakåt. Käkarna bet ihop hårt och fradga började rinna ut mungipan på honom. Som tur var reagerade vi instinktivt, Linda lyfte upp honom och jag sprang ut och tog fram bilnyckeln. Visst ja min bil var ju parkerad långt bort här kunde sekunder spela roll. Jag fick tag på Lindas bilnycklar, fumlade lite med rattlåset och på 30 sekunder var vi iväg. Anfallet och kramperna fortsatte och fradgan riktigt bubblade ur mungipan. Dexter hade kraftiga kramper och kastade sig fram och tillbaka, ingen av oss trodde att han skulle överleva....

Vi försökte prata lugnt med honom för att få honom att slappna av men det är svårt att veta om han ens var vid medvetande, det var en blandning av kiss och bajs och fradga som kom ur honom och våra tårar rann. Det kunde inte sluta så här, vår älskade lilla valp som vi inte ens haft en vecka. Ett helt oskyldigt liv, inget ont hade han ju gjort någon, varför skulle han drabbas. Jag körde så fort jag kunde samtidigt som jag klappade Dexter, hans anfall hade slutat, han andades igen, håll ut Dexter kära lilla vännen vi är snart framme.

Under tiden ringde Linda djursjukhuset i Malmö igen och de meddelade att de tyvärr inte kunde ta emot oss på minst en timme. Vad skulle vi göra nu, vår lilla valps liv hängde på en skör tråd, vi hade lyckats ta oss ut i bilen och var nästan framme vid djursjukhuset och så har de inte tid med oss. Förbannad, förvånad och uppgiven var bara några ord som flög förbi men vi kunde ju inte ge upp nu och återvända hem, det fanns ju fortfarande en chans. Jag körde vidare upp mot E22 och satte kurs mot antingen Lund eller Helsingborg. I Hbg kände de till den här sjukdomen och kunde ge vård snabbt, frågan var om vi skulle hinna dit. Efter att ha ringt djursjukhuset i Lund och fått bekräftat att de kunde ta emot oss gick det sedan undan, vi fick en vägbeskrivning och 10-15 minuter senare var vi på plats.

Veterinären frågade direkt om vi hade vaccinerat honom eftersom de nu tack vare att Dexters kullsyster Wilda hade kommit in tidigare hade läst på lite mer. Dexter var ganska tagen av anfallet och lugn under undersökningen men det fanns inget annat att göra än att ge honom dropp intravenöst och antibiotika och låta honom stanna där över natten.

De rakade hans ena ben och skulle ta blodprov så vi fick försöka hålla honom stilla under tiden men han fick panik och kastade sig fram och tillbaka. Djursjukvårdaren höll det ena frambenet och jag det andra samtidigt som jag klappade honom på huvudet, Linda försökte hålla resten av hunden stilla. Han vred och slet sig och ylade något förskräckligt, vet inte om det var av smärta eller rädsla men det var hjärtskärande. När de skulle sätta dit kanylen för att ge honom dropp visade det sig att eftersom Dexter hade sprattlat så mycket så fick de inte in kanylen på rätt sätt utan samma procedur fick genomföras för det andra benet.

Till sist var allting på plats och vi fick lämna ifrån oss vår lilla älskling och säga adjö till honom. Vi visste ju inte hur det skulle gå, om vi någonsin skulle få se honom igen, det var fruktansvärt att se honom bäras bort. Dexter har aldrig varit ensam förr och nu ska han tillbringa natten i en bur helt ensam och enbart ha kontakt med folk som stuckit nålar honom. Den enda trösten var att Wilda fanns bara en bur bort, de kunde dock inte se varandra men låg bara en liten bit ifrån varandra så man kunde hoppas att de kände igen varandras läten.

Vi körde hem och försökte äta lite och se en film men tankarna var någon helt annanstans, vet knappt vad filmen handlade om. När vi kände oss tillräckligt trötta så gick vi och la oss men dagens händelser, framför allt anfallen och veterinärbesöken hade etsat sig fast på näthinnan. Jag tog fram min laptop i sängen och satte på en film så vi kunde fokusera på den tills vi slutligen somnade.

Dagen efter var väldigt lång. Vi kunde ringa till djursjukhuset 13:30 och få reda på hur det var med honom. Redan kl 11 så fick vi information att Wilda var så pass frisk att hon kunde åka hem och få fortsatt behandling i hemmet istället så vårt hopp steg.

När jag ringde veterinären sa de samma sak, Dexter var glad och pigg och hade både ätit och busat så vi kunde hämta hem honom idag. Enormt lättade åkte vi till Lund och där fick vi tillbaka honom, vår lilla pojke som vi inte ens haft en vecka. Han verkade känna igen oss för han blev jätteglad att se oss och slickade oss i ansiktet, äntligen var familjen fulltalig igen =)

Vi har av naturliga skäl inte tagit några bilder sedan i lördags, så det här blir ett bildlöst inlägg.