Knutor

Dexter hade haft en knuta på benet ganska länge och när det var dags för 2års vaccinationen passade vi på att fråga om den och fick rekommendationen att ta bort den. I samband med att vi bokade en tid för operation så fick han 2 mindre knutor uppe på ryggen också och självklart var vi oroliga för de också och påpekade detta.
Veterinären sa att hon skulle raka området och titta lite mer noggrannt under tiden han ändå var nedsövd och om det behövdes skulle hon även plocka bort knutorna på ryggen.
Det kändes väldigt olustigt att lämna in sin hund på förmiddagen och sedan gå därifrån för att komma tillbaka när det var uthämtningstid på eftermiddagen.

När vi kom för att hämta honom visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Han var väldigt glad att se oss men ganska yr och dåsig. Svårt att finna sig till ro hade han också, han kom ju ihåg vad som hände sist han somnade....

Det var en rejäl bit de hade rakat på ryggen på honom och han var också sydd. Jag fick en klump i halsen när jag såg vad de hade gjort med min fina älsklingshund. Det var nog egentligen inte så farligt men det såg rätt otrevligt ut.


Vi fick med oss en plasttratt som vi försökte sätta på honom men han fick panik och lyckades slita av den. Vi gav upp och jag försökte få tag på en uppblåsbar nacktratt istället men ingenstans där det var öppet sålde de sådana. Vi fick helt enkelt hålla efter honom så han inte slickade på såren. Det var egentligen bara såret på benet som han kunde slicka på, ryggen nådde han bara med tassen och då hade inte tratten hjälpt ändå. Det hade varit hemskt om han fastnat med en klo i stygnen uppe på ryggen och får panik och bara drar.....

Det gick riktigt bra, han lärde sig snabbt at han inte fick slicka såret eller klia sig. 10 dagar skulle han ha stygnen och det var inte många sekunder han lämnades ensam. Till och med på natten då han sov i sängen hade vi stenkoll på honom och vaknade så fort han slickade någonstans. Jätteduktig var han hela tiden.

Efter stygnen var tagna saknades fortfarande pälsen. Veterinären försäkrade oss om att den skulle växa ut på någon månad. Pälsen har nu växt ut bra men det är fortfarande ett stort synligt ärr efter stygnen. Himla synd på en sådan fin hund men vi är ju glada att han är ok.

Provresultatet visade att han troligtvis hade någon form av kontaktallergi och det var därför han hade fått knutor, ingen tumör, inga insektsbett i alla fall. Men vad kunde han vara allergisk mot då?
Vi började med att byta tvättmedel, tvätta alla mattor och köpa ny kort till honom. Han fick även gå utan sele och ha halsband istället eftersom selen gick rakt över området han blivit sydd.
Förhoppningsvis hjälper det annars får vi leva med att han får knutor lite då och då. Dexter verkar inte störas av de utan det är mest husse och matte som blir oroliga, så i värsta fall får vi kalla honom Knut! =)

Dexter och barn

Vi hade besök av ett par kompisar med småbarn för ett litet tag sedan. När vi läste om pinschern tidigare stod det att den inte var lämplig tillsammans med småbarn. Vår uppfödare försäkrade oss dock om att deta var den "svenska" pinschern som var mycket bättre med barn och hon kände flera som hade det. De barnen som Dexter mest träffat var under ett år och rörde sig inte så mycket emn så här gick det till när Mollie på 1,5 år träffade hunden.

 Den som håller i kopplet har makten stor som liten!

Speciellt vaktig om maten var Dexter inte heller utan han delade glatt med sig!

Två små sötisar står och spanar genom fönstret.

Sommaren 2012

Vår hund har ju aldrig varit speciellt förtjust i vatten och han har inte haft så många möjligheter att prova sin simteknik. Denna sommaren fanns det en dag som han verkligen fick möjlighet!

Det är inte för att kela som han står på husse utanför att han inte vill vara i vattnet.

Fånga saker i luften är skoj men blir kanske inte de bästa bilderna....

Sitta vackert funkar alltid tycker Dexter, här med ett av Malmös mest kända landmärken poserar han glatt!

I vår favoritpark finns det alltid tillfällen för fototillfällen!

MH test

Vid ungefär 18-24 månaders ålder är det vanligt att man gör ett s.k MH test på sin hund. Egentligen är det mest för de som ska avla på sina hundar men även andra kan ha nytta av det och det är dessutom bra för rasen, också är det ganska intressant att se hur sin hund reagerar i olika situationer.

MH står för mentalbeskrivning hund och består av en serie moment som hunden ska gå igenom och se hur den reagerar. Det finns inga rätt eller fel även om vissa beteenden är önskvärda. Har man t.ex en jakthund ska den helst inte vara skotträdd och är det en vakthund ska den inte vara orolig och lättskrämd.

Detta är också väldigt populärt och svårt att få plats på. Det brukar vara rasklubbar som anordnar det men vi lyckades till sist få plats hos Råådalens BK utanför Bjuv.

Det var en ganska tidig morgon och eftersom man inte vill vara sen utan låta hunden komma dit och snusa av omgivningen först så ville vi vara där ännu tidigare. Tyvärr var skyltningen usel och det tog ett bra tag innan vi hittade platsen, man var tvungen att köra igenom ett grustag och sen var vägbeskrivningspilarna borta så vi irrade en stund. Nästan direkt när vi var framme så fick vi sätta igång så Dexter fick ingen chans att nosa och kissa av sig lite vilket kanske kunde påverka utvärderingen.

Teamet som bedömer är en mentalbeskrivare, en testledare och några figuranter.

Det är ganska noga beskrivet exakt hur varje moment ska gå till och kan bl.a läsas här: http://www.bjuvsbk.se/pages_asp/rus/anvisMH.pdf

Dexter fick bedömningen att han inte hade någon jaktlust, vilket vi inte alls tycker då han mer än gärna springer efter rådjur eller harar i skogen. Dock så var det bara en trasa denna gången och han föredrog att gå och kissa istället när vi släppte kopplet.

Så tuff var han inte heller märkte vi när det helt plötsligt hoppade upp en overall från ingenstans just när Dexter gick o nosade och njöt i skogen som bäst. Jag fick så dåligt samvete efter det, skrämma hunden så där bara. Såg ut som i en tecknad film när han sprang därifrån med löven yrandes runt som ett spår av att där faktiskt var en hund 1 sekund tidigare.

Det positiva var att han snabbt återhämtade sig, efter att ha insett att det inte var farligt hade han inga problem att gå fram dit igen. 

Ett annat hotmoment som skulle genomföras var att det helt plötsligt men väldigt långsamt dyker upp spöken i skogen. Dexter började med att skälla på de men när de kom alltför nära så sprang han iväg en bit, längre än vad kopplet räckte vilket räknas som flyktbeteende.

Det sista momentet var skott och innan vi började med det frågade testledaren om han var van vid skott, mitt svar var att vi bor ju i Malmö....

Det var en rejäl smäll när skottet gick av och vi ryckte alla till, Deter visade sig faktiskt vara skottovan men inte rädd i alla fall.

Allt som allt en riktigt kul och intressant dag som inte bjöd på några direkta överraskningar. Möjligtvis trodde vi att han skulle vara lite tuffare och ha mer jaktintresse men inte denna dagen i alla fall. Däremot  visada han inget tecken på orolighet eller rastlöshet vid passivitet vilket var det vi var mest oroliga över.

Agilitykurs

En kurs som vi länge velat prova på med Dexter är agility. Eftersom Dexter älskar att hoppa upp på saker och ting samt gärna balanserar på kanter när han kan tänkte vi att det skulle passa honom perfekt, dock har de varit svåra att komma in på.
Till sist fick vi dock en plats i Lomma på en nybörjarkursen i agility. Förkunskapskraven var att man skulle ha tränat vardagslydnad med sin hund och att den inte sprang i väg samt att den kom när man kallade. Kurser har vi gått en hel del men det är ju en pinscher (ursäkt för att han inte kommer när vi kallar om han inte själv vill).

Vid första kurstillfället ville de kontrollera att det var rätt hund alla hade med sig och de hade en chipläsare för att se att det överensstämde med registreringspapperna. Pip pip pip lät det direkt när de andra hundarna scannades men när de scannade Dexter var det knäpptyst, de drog överallt men ingenting lät det. Man blev ju lite orolig att chipet gått sönder eller att vi fått fel hund med oss någonstans kanske? men till sist så pep det till =)

Kursen var rätt kul och Dexter tyckte framförallt den var rolig. Han var totalt orädd vid samtliga hinder. När de andra hundarna behövde lära sig saker successivt och med mycket lock och belöning kastade sig våran hjälte rakt ut i det okända, t.ex tunnlar både fasta och platta där hundarna behöver trycka upp plasten för att komma igenom. A-hinder och bommar gick lika lätt och det enda som det fanns någon liten tvekan över var tippbrädan. Vi skulle alltid vara två stycken där en tog ner den långsamt så fort hunden nått andra sidan så vi fick aldrig prova den på riktigt men det räckte alldeles tillräckligt.

Ett hinder som han var särskilt duktig så man nästan blev tårögd var slalomen. Detta brukar vara de flesta hundarnas akilleshäl men Dexter klarade även den utan problem de flesta gångerna. Vi har ju kört en hel del slalomträning tidigare men inte på riktig bana utan bara att han ska gå mellan benen på oss när vi går framåt samt en åtta mellan benen så det hjälpte säkert till.

Så länge som han tyckte det var roligt så gick det fantastiskt men så fort han tröttnade kunde han lika gärna springa iväg och nosa i en buske eller hälsa på en annan hund så det gällde att få upp hög energi så han blev intresserad. Dock var de flesta hundarna på detta sättet och det var inte någon som hade full pli på sin hund som förkunskapskravet egentligen var.

Kursen var 7-8 tillfällen och vi gick på de flesta men kände att vi nog inte kommer fortsätta med agility efter detta. Det var jättekul men Dexters brist på uppmärksamhet gjorde att det inte var lika kul som vi hoppats på. Vi kör fortfarande hinderna när vi är nere vid havet på bannan där men en kurs ska vi nog vänta med, rallylydnad passar nog oss bättre i så fall men man ska aldrig säga aldrig!

Avslutningsvis en längre bana

Malmö Hundutställning

Då var det dags för ny utställning, denna gång på hemmaplan i den nya mässhallen i Malmö. Linda och jag var ganska överens om att vi inte tänkte ställa ut honom speciellt mycket mer om det inte gick bra denna gången heller, men det gjorde det!

Som alltid så är det mest väntetid på utställningarna, veterinärbesiktningen stängde kl 11 och vi skulle troligtvis inte in förrän närmre 13 så vi letade upp en bra plats vid ring 26 där vi skulle in och satte oss ner och väntade. Under dagen var det ca 2000 hundar där och det var otroligt trångt i gångarna där hundar, besökare, barnvagnar, rullstolar och kärror skulle samsas om det minimala utrymmet som fanns mellan ringarna.

Dexter fick ligga på sin filt och var ganska duktig men ibland kom det en hund förbi som luktade på honom utan att han gett sitt medgivande så han tyckte inte om det. Inte heller tyckte han om när det för mycket hundar som skällde så det var två ganska påfrestande timmar för honom.

När det blev vår tur gick Linda in med honom och direkt tittade den slovenska domaren på honom, kände igenom och tittade på tänderna. Lite väl snabbt gick det, normalt brukar man ju springa några varv och sen brukar domaren hälsa på hunden innan hon tittar på tänderna. Dexter tyckte också det var obehagligt att en främmande människa kom fram och öppnade munnen på honom och backade lite men uppförde sig ändå och domaren kunde utföra sin genomgång.

Efter att ha sprungit runt lite i ringen så hamnade Dexter på den platsen där det stod en etta på golvet. Jag tänkte inte så mycket på det eftersom de brukar flytta runt hundarna allt efter som. Inte ens när domaren höll fram ett rött kort blev jag direkt upphetsad och sen fick han ett blågult kort också, då började jag förstå att det nog hade gått rätt bra. Det var över lika snabbt som det börjat och Linda kom ut med lite lappar samt ett omdöme där det stod att läsa att Dexter vunnit sin klass!!

Kritiken var kort men koncis:

Elegant strong male. Very beuatiful head. Nice neck, strong compact body. Very nice movements!

Kanske kan det vara så att all löpning med Dexter har gjort att han musklat sig fint. Linda springer ju med honom en längre runda några gånger i veckan och jag cyklar så han får springa bredvid när han ska på hunddagis.

Vår uppfödare var där också och gratulerade till certet som vi nyss fått. Det lät ju bra med cert men vad det innebar visste ingen av oss. Dessutom skulle vi in snart igen och tävla om bästa hane bland pinschrarna. Denna gången gick det ännu snabbare och Dexter fick möta en Svensk utställningschampion, Taurus från Hicksons kennel som vann, men Dexter blev andra bästa hane och fick en orange lapp där det stod Reserv CACIB.

Det var mycket på en gång och efter allt var över fick vi förklarat ungefär vad som hänt.

Först fick Dexter ett rött kort vilket betyder Excellent och är det högsta betyget man kan få. Dessutom vann han sin klass och gick då vidare för att tävla om certifikat. Eftersom hunden han tävlade mot var champion vilket man blir efter man vunnit tre certifikat gick certifikatet automatiskt över till Dexter. Taurus fick däremot CACIB som gör att han är på god väg att bli internationell champion. Vårt reserv CACIB spelade ingen roll så länge som den vinnande hunden inte redan är internationell champion.

Efter att ha gått runt på mässan och tittat på utställningarna samt köpt lite godsaker till vår vinnare och tittat på agility tävling gick vi och hämtade ut våra priser vid sekretariatet. Vi fick 2 rosetter samt en pokal för våra lappar och ville föreviga detta med ett kort på utställningsplatsen innan vi åkte hem. Tyvärr var Dexter helt slut efter den långa dagen och alla intryck så han stod som en hösäck, men vi ska försöka ta nya foton senare och lägga upp.

Efter den här utställningen blev vi taggade att fortsätta jaga certifikat så att Dexter kan bli svensk utställningschampion, SE UCH så nu blir det nog fler utställningar =)

Nytt besök hos veterinären

Då var det dags för nytt besök hos veterinären för Dexter.

Strax innan jul kom han hem från hunddagiset och hade problem med att behålla maten. Han kräktes en hel del och fick inte behålla maten alls. I början när han var valp satte vi honom på skonkost och funderade på detta igen men efter att han inte kunnat behålla maten under fredag eller lördag beslutade vi oss för att skippa söndagens aktiviteter och åka till veterinär istället.

Denna gången tänkte vi prova ett nytt alternativ istället för djursjukhuset då vi inte har några direkt positiva erfarenheter därifrån och valde istället cityveterinären borta vid Värnhemstorget.

Bemötandet var väldigt positivt och vi fick hjälp förhållandevis snabbt ändå.

Det första var att veterinären kände igenom honom om han skulle ha ont eller något men det hade han inte. Troligtvis var det något han hade ätit trodde de som satt fast i magsäcken eller tarmarna och antingen kommer det ut naturligt eller får man operera ut det. Bara tanken att söva ner vår älskling och skära i honom fick mig illamående så jag hoppades verkligen att det inte skulle vara något sådant.

För att ta reda på det så var vi tvungna att röntga honom först och skulle då försöka få i honom kontrastvätska. Detta var en bra övning för ägarna och medan jag höll i honom försökte Linda spruta i kontrasten i honom. Jag ville flera gånger ta upp telefonen och fotografera men det fanns inga bra tillfälle. Stället såg ut om ett slagfält med kontrastvätska på golvet, väggarna, hunden, Linda och på mig så klart men han fick tillräckligt mycket i sig för att det skulle gå att röntga honom i alla fall.

Vi fick vänta en stund medan kontrasten gjorde verkan och la ut en filt till honom i väntrummet men Dexter hade svårt att bli helt avslappnad, kanske berodde det på matte och husses oro också. Ganska snart kom vi in i röntgenrummet där vi fick ta på oss betongförkläden mot strålningen och sedan själva hantera Dexter. Han skulle ligga stilla på sidan på en platta under tiden som plåten togs. Det blev en del kämpande men det gick ändå förhållandevis bra. Denna procedur upprepades tre gånger + en gång på rygg innan veterinären var helt nöjd.

Genom att se på bilderna kunde han konstatera att kontrasten inte satt fast och tog sig igenom systemet vilket betydde att operation inte skulle behövas i alla fall. Vilken lättnad det var för oss, han fick lite medicin samt blev satt på skonkost för säkerhets skull om det fanns någon irritation i magsäcken och sen kunde vi åka hem igen. En fullspäckad söndag där vi fick se nya platser och träffa andra personer som vi normalt inte hade gjort om vi inte haft hund!

Efter detta blev han bra igen!